Är man mindre sjuk för att sjukdomen inte syns?

 
Hejsan alla fina!
Känner bara att det ä en grej jag vill ta upp. Dels för att det är många som frågar, (vilket jag blir jätteglad över) och dels för att jag är så fruktansvärt trött på vissa människors dumhet.
 
Det är det här med min sjukdom.
 
I April 2016 började jag må väldigt dåligt. Jag kunde svimma lite var som helst, kunde inte koncentrera mig, var fruktansvärt trött, började tappa hår, få dålig hy, svårt att sova med mera.
Skolsköterskan fick skjutsa mig från skolan till en akuttid på vårdcentralen efter att ha svimmat på skolan för 3 dje gången på en vecka.
 
De tog prover, kollade igenom mig, tog EKG och kunde redan på en gång tala om  för mig att min puls var skyhög, och mitt hjärta slog ojämna slag.
 
Under de två veckorna de utredde mig på vårdcentralen, flöt min vardag på som vanligt. Jag och mamma var helt överens om, att jag hade varit väldigt slapp under hela första året på gymnasiet, vilket alla trodde var pga lathet och att jag inte var tillräckligt smart för att fatta gymnasiekurerna. 
 
 Sedan kom beskedet. Att jag hade extrem Graves sjukdom ( en form av giftstruma). Min sköldkörtel var (läkarens ord) helt galen, och jag hade alldeles för mycket hormoner i kroppen. Min kropp gick på högvarv hela tiden.
Och troligtvis hade jag haft den här sjukdomen några år.
 
 Jag fick börja med starka medicier, åt 10 tabletter varje dag, av bla en form av cellgifter. Min läkare berättade för mig att jag kommer att vara jättetrött, delvis av medicinerna och delvis för att kroppen har gått på hövarv så länge så nu kommer den vara helt utmattad. Och så blev det.
Efter sommarlovet, som jag sovit mig igenom, gick jag till skolan igen och började 2an. Jag mådde skit.
 
Läkarna ändrade min medicin hela tiden, och jag gick som i dvala. Hade fått veta att vissa personer med denna sjukdom hade varit trötta i närmare 10 år efter dem fick hjälp. Men det var inte det värsta. För det absolut värsta som finns när man har en sjukdom som inte syns utåt, är dessa kommentarer och folks oförstående.
 
För visst är man inte sjuk om det inte syns? Eller?
 
Vuxna människor som kommententerar att de inte tror på att jag är sjuk, utan bara är ''ungdomslat''.
 
Folk som säger åt mig att jag orkar, om jag bara vill.
 
SYVen på skolan som kommenterar, efter att inspekterat mitt ansikte, att jag ''ser då minsann inte speciellt sjuk ut''.
 
Kompisar som blir irriterade/avundsjuka för att jag får ett speciellt anpassat schema av rektorn för att jag inte klarar skolan.
 
 
Folk i min närhet som tjatar om att skaffa mig ett extrajobb.
 
Snälla ni. 
Tror ni inte att jag vill, mer än allt , att vara frisk?  
Tror ni inte att jag ville vara med kompisar, ha bra betyg i skolan som jag hade i högstadiet, jobba extra och tjäna pengar?
 
 Till de som trott att jag är ''ungdomslat'', JAG HAR FÖR FAN KLARAT AV HÖGSTADIET MED JÄTTEHÖGA BETYG OCH FÖRSTA ÅRET I GYMNASIET MED GODKÄNT I ALLA ÄMNEN UTOM FRANSKA 3, MED EN SJUKDOM! HUR FAN KAN MAN KALLA MIG LAT EFTER DET? Till och med rektorn och min jättestöttande mentor tyckte jag hade klarat mig jättebra med tanke på omständigheterna.
 
Till de lärarna som inte trodde på mig och försökte pressa mig att jobba hårdare för att jävlas. Vet inte ens vad jag ska säga till er, det enda jag tänker är bara att ni.suger.
 
 
Jag blev sedan sjukskriven i februari och kom aldrig tillbaka för att slutföra 2an.
Sökte sedan in på Korresgymnasiet för att slippa skolans förslag, att gå om 2an på skolan.
 
Fick veta innan sommarlovet att jag aldrig kommer bli frisk. Medicinerna hjälper inte allt som de ska. Jag måste välja mellan operation eller radiojod behandling.
 
Med båda alternativen kommer jag behöva äta medicin livet ut. Men jag slipper medicinen som är en form av cellgift iallfall.
 
Jag har inte tagit ett beslut än, men det är ca 12 månaders väntetid så jag har ju tid.
 
Jag mår forfarande dåligt. Klarade knappt av att jobba i Norge under sommaren, det var ca 5 timmar per dag. Och det tog extremt  mycket på min hälsa. Kroppen orkar helt enkelt inte.
 
Känns därför väldigt bra att jag kom in på Korres, så jag kan anpassa mina studier efter mitt mående. Jag kan även försöka ha en fritid, och intressen, för att inte bli helt deprimerad.
För jag blev deprimerad när jag fick veta att jag är sjuk. Kanske inte är så konstigt när man får veta att man har en kronisk sjukdom som man ska leva med resten av sitt liv.
 
 
 Så snälla ni, döm aldrig efter utseende. Man vet ingenting om vad personen går igenom, kämpar med eller hur de mår! 
Var snälla mot varandra, stötta varandra och hjälp varandra!
 



Att göra gymnasiet hemifrån

 
 Igår började skolan igen. Jag har ju gått 2 år på gymnasiet, men andra året fick jag veta att jag var sjuk och slutförde därför inte sista uppgifterna.
 
Mina betyg hade även sjunkit något enormt sedan högstadiet, pga av att jag gått omkring med en sjukdom utan att veta om det. Så jag klarade faktiskt första året på gymnasiet även fast jag var väldigt dålig. Skolan tyckte att jag skulle gå om hela tvåan. Jag var helt emot det. Kändes som ett extremt misslyckande, även fast det naturligtvis inte alls är det. Började googla själv hemma och hittade då den perfekta lösningen för mig, nämligen att söka in till det enda distansgymnasiet som finns i Sverige, nämligen Korrespondensgymnasiet i Torsås.
 
Jag kom in och igår var det första dagen! Var mest upprop och sådant, allt via datorn såklart! 
Var mycket information idag och även imorgon är det obligatorisk dag, då ska de gå igenom allt och presentera sig.
 
Det känns riktigt riktigt bra!
 
 



Resan hem

 
Kom hem sent igårkväll. Taxin kom och hämtade upp oss från hotellet 4.20 på morgonen. Blev så glada då hotellet hade skickat med oss breakfast to-go, alltså vilken service! Fick två juicer var, varsin låda som ni ser på bilden full med fika, en yoghurt var och en massa frukt :) Rekommenderar verkligen Habtoor Grand Beach Resort & Spa, ett superfint 5 stjärnigt hotell på Jumeirah Beach. Servicen är toppen och hotellet så såå fint!
 
Tog 6 timmar att flyga, direktflyg med Emirates från Dubai Airport till Arlanda. Sov hela resan förutom då vi fick gratis lunch. Sedan var det bara att sätta sig i bilen och åka 9 timmar hem. Vi stannade dock en gång på donken då vi blev så sjukt hungriga!
 
Idag var det bara tänkt att jag skulle chilla hemma och ta det lugnt, men blev att åka och köpa en ny dator till mig, då jag behövde en ny nu när skolan börjar igen.